Din varukorg är tom
av Leigh Fuge 13 mars 2026 6 min läsning
När Nirvana släppte sitt andra album, Nevermind i september 1991, blev det omedelbart en viktig referenspunkt i musikens historia. Det var inte bara ett av årtiondets bäst säljande album (och har hittills sålt över 30 miljoner exemplar), utan det markerade också en tidpunkt som förändrade gitarrbaserad musik för alltid.
Nästan över en natt krossades 1980-talets överproducerade, högoktaniga rock-and-roll-ljud. Väggarna av staplade förstärkare, låsande tremolos och stort hår var borta – grunge hade anlänt med sitt råa, direkta ljud som träffade tidsandans ungdomar rätt.
Detta innebar inte bara ett monumentalt skifte inom musikindustrin; det var också en väckarkall för blivande gitarrister. Grunge innebar att vem som helst med en gitarr, en enkel rigg och en historia att berätta kunde bli en del av samtalet. Nirvana satte mallen för enkel, känslomässigt rå musik, och plötsligt var det inom räckhåll för alla att vara musiker.
Vid inspelningen av Nevermind använde Kurt Cobain en del grundläggande utrustning som nu är synonym med epokens ljud. Låt oss granska detta och ta reda på mer om vad Cobain använde för att skapa detta årtionets definierande album...

Kurt Cobains 1969 Fender Mustang, använd på Nirvana-albumen Nevermind och In Utero. Bildkälla: Christies
En av Kurts mest igenkännbara gitarrer från denna period är hans 1969 Fender Mustang. Just denna gitarr anses vara ryggraden i Nevermind, eftersom den användes för de flesta rytmsektionerna på albumet, inklusive hitlåten “Smells Like Teen Spirit”.
Cobain berättade för olika gitarrpublikationer vid tiden att han föredrog Mustangen eftersom den var mer överkomlig, lättspelad och inte hade den typiska Strat-looken som de flesta gitarrister lutade sig mot.
Mustangen har en något kortare skala på 24 tum. Detta ger ett mycket unikt ljud som inte liknar något annat i Fenders sortiment, med ett något mörkare anslag och mindre strängspänning. Cobain eftermonterade ofta många av dessa single-coil-gitarrer med humbuckers.
Tillsammans med Mustangen kunde man ofta se Cobain spela sin 1965 Fender Jaguar. När han köpte gitarren runt tiden för albuminspelningen hade den redan modifierats med ett par DiMarzio humbuckers: en Super Distortion i bryggan och en PAF i halsen.
Olika intervjuer från perioden anger att just denna Jaguar främst användes för överdubblingar och dubbelspårning under studiosessionerna, särskilt på tyngre partier när lite extra aggressivitet eller fyllighet önskades.
DiMarzio-pickupparnas framträdande mellanregister gjorde denna gitarr till det perfekta komplementet till den mer avslappnade Mustangen.
Den andra huvudsakliga gitarren som förknippas med Kurt Cobain är Fender Stratocaster. Kurt var särskilt förtjust i japansktillverkade Stratocasters som var utrustade med humbuckerspickupper. De flesta av Stratocasterna som Kurt ägde och använde under denna tidsperiod var utrustade med en Seymour Duncan JB humbucker.
Kurt såg sina gitarrer som verktyg för att stödja hans kreativa vision, så många olika gitarrer roterades under albumsessionerna. Nevermind-producenten Butch Vig noterades ha sagt att albumets ljud inte specifikt kom från en gitarr, utan snarare från en serie noggrant lagerlagda gitarrer.
Det är okänt om Kurts mest kända Strat, "Vandalism"-Strat, användes under dessa sessioner.
För Neverminds sköra, akustiska ögonblick, "Polly", använde Kurt en billig Stella-gitarr som han köpt på en pantbank. Denna gitarr hade bara 5 strängar, som han inte ens bytte ut inför sessionerna – Kurt ansåg att de gamla, rostiga strängarna gav gitarren en torr, oroande ton som var motsatsen till 80-talets överproducerade gitarrtoner som var typiska för tiden.
"Det är en tjugodollars skräpgitarr från en loppis. Jag brydde mig inte om att byta strängar (skrattar). Faktum är att jag var tvungen att använda silvertejp för att hålla stämskruvarna på plats." – Kurt Cobain, intervju med Guitar World, 1992

En av Kurt Cobains Fender Bassman-förstärkarkassar och matchande kabinett. Bildkälla: GottaHaveRockAndRoll
En av de centrala gitarrförstärkarna som användes under Nevermind-sessionerna var Fender Bassman. Även om den var känd för sina rena toner med högt headroom, var Bassman en viktig komponent för att forma albumets distade toner.
Cobain spelade ofta in flera förstärkare samtidigt och blandade sedan ihop dem – men Bassman var ofta den centrala grunden för hans ton. Istället för att förlita sig på förstärkare med hög gain föredrog han att köra sin Distortion och Fuzzpedaler i en ren förstärkare. Fender Bassmans starka låga mellanregister och höga headroom gjorde att pedalerna kunde tillföra den nödvändiga drivet och gainen samtidigt som klarheten bevarades under kraftig mättnad.
Skapa det gnagande, rymliga kontrasten bakom Nevermind-erans ljud.
Som kontrast till Bassman, och för att uppnå några renare, mer klingande ljud, använde Kurt en Vox AC30. AC30 har en ljusare ton med mer klang och är en utmärkt ren rytmförstärkare.
AC30 användes tillsammans med Modulation för låten "Come As You Are", där förstärkarens ljusa ton gör att tonernas klarhet förblir i fokus, även när den är dränkt i en tjock Chorus-effekt.

Mesa Boogie Studio Preamp, som användes av Kurt Cobain på Nevermind. Bildkälla: fr.audiofanzine.com
En Mesa Boogie Studio Preamp användes också under Nevermind-sessionerna . Även om den inte var en central del av albumets gitarrljud, var den ett verktyg som användes av Kurt och producenten Butch Vig för att lägga till ytterligare gaintexturer och för överdubblingar. Utgången via en Crown Power Base 2-effektförstärkare och Marshall 4x12-kabinetter blandades sedan med de andra förstärkarna i mixstadiet.

En Boss DS-1 Distortionpedal som användes av Kurt Cobain under Nirvanas Nevermind-turné på Club Babyhead i Providence, Rhode Island, den 25 september 1991. Pedalen har rött tejp över hela undersidan för att fästa den vid scenen. Cobain hade tekniska problem under showen och krossade pedalen på scenen, för att sedan kasta den i publiken. Bildkälla: Julien's Auctions
Det är nästan omöjligt att tänka på Nirvana utan att tänka på Boss DS-1. Den ikoniska orangea pedalen, som älskades och hatades av massorna i lika hög grad, var Cobains primära Distortionpedal under denna period av bandets karriär. Även om han senare bytte till den mer gain-tunga DS-2, var det DS-1 som lade grunden för Nirvanas ljud.
Cobain körde denna aggressiva Distortion i en ren Bassman-förstärkare för att få sitt signaturljud: tight, framträdande i det övre mellanregistret och med gott om klarhet trots stora mängder gain – det var ett rått, argt och gnagande ljud.
Ställ Level på max, Tone på runt klockan 11 och Distortion på klockan 1-2 för autentisk Nirvana-attityd.
För att höra DS-1 i aktion behöver du bara lyssna på låtar som "Smells Like Teen Spirit" och "Breed".
[product=drunk-beaver-distortion]
Cobains DS-1 var hörnstenen i hans Nevermind-erans ljud. Denna version från Drunk Beaver erbjuder välkomna tillägg som switchbar clipping och op-amp-lägen, ett valfritt Muff-liknande gainsteg och en 3-vägs Mids-omkopplare.
[/product]
Electro Harmonix Small Clone finns överallt på Nevermind. Låten "Come As You Are" har en av bandets mest kända riff, men även om det är en relativt enkel följd av toner (som vissa påstår har en slående likhet med Killing Jokes låt "Eighties" från 1984) har den också ett ljud som gått in i gitarrhistorien som ett av de mest igenkännbara.
Det undervattensliknande virvlet du hör skapas av Small Clone Chorus. Denna pedal, till skillnad från många digitala Chorus-enheter från 80-talet, levererar ett fylligt, varmt analogt Chorus-ljud som hjälpte den att sticka ut från de krispiga och oklanderliga ljuden som var mer populära vid den tiden.
Detta mörkare modulerade ljud, kombinerat med riffets kromatiskhet, skapade ett av bandets mest ikoniska ögonblick. Du kan också höra Small Clone under pre-chorus i "Smells Like Teen Spirit".
[product=kink-guitar-pedals-smashed-kraken]
För dessa underbart flytande ögonblick i "Come As You Are", kolla in Kink Guitar Pedals Smashed Kraken, en fyllig bucket-brigade analog Chorus med en mycket användbar clean blend-kontroll.
[/product]

Electro Harmonix Big Muff var en populär Fuzzpedal på 90-talet. Bildkälla: Jo Gtz/ stock.adobe.com
Electro Harmonix Big Muff är en pedal som förknippas med många Grunge-band vid tiden, och senare blev den en viktig komponent i 90-talets alternativrock.
Cobain använde regelbundet en Big Muff under alla albumsessioner och live – särskilt för tyngre överdubblingar som chorus i låten "Lithium".
Big Muff levererar en mycket fylligare "wall of sound"-karaktär som har ett mjukare anslag jämfört med den mer genomträngande DS-1.
Detta var inte en pedal som Kurt använde hela tiden, men han lutade sig mot den när han behövde lägga till densitet i sina gitarrarrangemang.
[product=greenhouse-effects-roots-fuzz]
En Big Muff-typ pedal med fantastiskt värde och dubbla kanaler, som erbjuder trumskinns-sprängande riffing värdigt "Lithium".
[/product]
ProCo RAT är en annan Distortionpedal som förknippas med Kurt Cobain. Även om det inte finns några inspelade bevis för att han faktiskt använde en under Nevermind-sessionerna , var den nästan alltid en del av hans rigg.
Det sätt som Butch Vig skapade gitarrljuden på albumet genom att lagerbygga olika toner med olika utrustning gör att det finns en rimlig chans att ProCo RAT kan ha använts, åtminstone i liten skala, på Nevermind.
[product=drunk-beaver-bat-v2]
För aggressiva, distade RAT-toner, behöver du inte leta längre än den fantastiska 36-in-1 Bat V2. Den bygger vidare på den klassiska kretsen som användes av Cobain på "Breed", "Territorial Pissings" och ""Drain You".
[/product]
Även om Nevermind-gitarrljudet är ikoniskt, är det inte särskilt svårt att få till.
Receptet är ganska enkelt: du behöver en ren förstärkare med högt headroom kombinerad med en Fender-gitarr utrustad med humbuckers. Kurt föredrog oftast en Mustang eller Jaguar i en Fender Bassman-förstärkare, men vilken som helst förstärkare med en ren kanal ger dig en bra start.
Pedalkedjan beror på låten: till exempel behöver du en DS-1-typ pedal och en Small Clone-stil Chorus för "Smells Like Teen Spirit", medan "Breed" och "Territorial Pissings" båda kombinerar förstärkta och DI-signaler från RAT för lagerlagd aggressivitet.
Och glöm inte den råa punkandan!
av Leigh Fuge 03 november 2026 10 min läsning
När John Frusciante återvände till sin roll i Red Hot Chili Peppers 1998 var han med och inledde en av de mest hyllade perioderna i bandets historia...
av Leigh Fuge 16 oktober 2026 5 min läsning
Gitarerna, förstärkarna och effekterna bakom Iron Maidens Somewhere in Time (1986) – från den specialbyggda Jackson superstraten till Gallien-Krueger 250ML.
av Leigh Fuge 17 september 2026 7 min läsning
Ta en djupdykning i Josh Hommes gitarrutiner och sound på Queens of the Stone Ages 2002-album, en riktig pocketraket till skiva, Songs for the Deaf.