Din varukorg är tom
av Leigh Fuge 16 oktober 2026 5 min läsning
Somewhere in Time förblir ett av de mest särpräglade albumen i Iron Maidens katalog, där aggressionen från bandets tidiga skivor blandas med klassiskt Heavy Metal-gitarrspel och 1980-talets mitt futuristiska, polerade produktion och teknik.
Stereogitarrljud, fylliga Chorus-effekter och gitarrsyntar tog Maiden till nya områden samtidigt som bandets karaktäristiska dubbelgitarrattack bevarades. Redan från de första stunderna av den första låten, “Caught Somewhere in Time”, blir skillnaden omedelbart tydlig.
I den här guiden tittar vi på gitarrerna, förstärkarna och effekterna som användes av Adrian Smith och Dave Murray på Somewhere in Time – några av 1980-talets mest särpräglade gitarrljud.

Dave Murray & Adrian Smith under Somewhere on Tour-turnén 1986/87. Foto: Ross Halfin
Vid mitten av 80-talet hade Murrays Stratocasters vanligtvis humbuckers, som passade väl för hans flytande leadspel. De exakta gitarrerna som användes under inspelningssessionerna är inte särskilt väl dokumenterade, men hot-roddade Strat-liknande gitarrer var en stor del av hans rig under denna period.
Den ursprungliga intervjun med Gear Monkey beskriver hans tidigare Paul Kossoff 1957 Stratocaster som den gitarr han använde på Maidens första åtta album, inklusive Somewhere in Time. Murray berättade historien om hur han hittade den:
"Den hade tillhört Paul Kossoff från Free... Jag såg den annonseras i en engelsk tidning som hette Melody Maker, och jag åkte dit och kollade in den. Jag fick tag i serienumren för att vara säker på att det var hans gitarr!
"Han använde den gitarren på många av Free skivor. Jag såg faktiskt honom använda den för många år sedan under en Free-framträdande av ‘My Brother Jake’ i ett engelskt tv-program som hette Top of the Pops. De var ett av mina favoritband, och jag var tvungen att ha den gitarren eftersom den hade tillhört Kossoff."
I en intervju med Guitar World i november 1983 beskrev Murray en DiMarzio Super Distortion vid stallet och en DiMarzio PAF vid halsen. Om tremolosystem sa Smith i januari 1986 att Murray använde ett Kahler-system.
De MaidenFans-inventeringar som fansen sammanställt listar en andra svart Strat, identifierad som en modell från 1964, och en ljusblå ESP-liknande gitarr bland Murrays instrument som användes för Somewhere on Tour 1986/87.
Adrian Smiths vita custom Jackson blev en av de mest ikoniska gitarrerna från Maidens Somewhere in Time-era.
Smith beskrev själv bygget i en gemensam intervju med Steve Harris i One Two Testing i januari 1986: en HSH-mikrofonkonfiguration, lönnstavla, svart plektrumskydd och Floyd Rose, med en coil split på humbuckern vid stallet och halsens form kopierad från hans 1955 Strat. Vid den tidpunkten hade han ännu inte använt den nya gitarren i en arbetssituation.
MaidenFans-inventeringen listar en andra vit Jackson som användes för turnén 1986/87 – inget plektrumskydd, lönnshals, kromad Floyd Rose och inbyggda Roland-syntkontroller – tillsammans med en vit Jackson Soloist med en humbucker och en single coil som reserv.

Roland G-707-kontroller, visas för referens. Dess användning på Somewhere in Time är inte bekräftad.
En av de definierande ljuden från Maidens Somewhere in Time-era är gitarrsynten. I intervjun från januari 1986 sa Smith att han redan experimenterade med en Roland-gitarrsynt – den han kallade ”Roland 700” är troligen GR-700 – och letade efter sätt att expandera bortom traditionella Heavy Metal-ljud.
Detta var första gången Iron Maiden använde gitarrsyntar på ett album, vilket lade till atmosfäriska texturer som gav albumet dess futuristiska känsla. Du kan höra det omedelbart i de inledande svällningarna i “Caught Somewhere in Time”.
Albumets medverkandeförteckning krediterar gitarrsynthesizer till både Smith och Murray, vilket innebär att båda gitarristerna använde syntar på skivan – även om de specifika syntar som användes inte är lika väl dokumenterade.
Smith har också kopplat ett Roland-gitarrsyntljud till kompositionen av “Wasted Years”, men mer som en idé bakom riffet än något du kan höra på den färdiga låten.

Istället för att förlita sig på sina vanliga Marshall-stacks använde Maiden transistorförstärkare för mycket av gitarrinspelningen på detta album. Smith har sagt att han fick Murray att testa dem. Modellen Maidens gitarrister använde var troligen den kompakta Gallien-Krueger 250ML: Gallien-Kruegers egen periodreklam nämner den på Maidens turné 1986/87, och MaidenFans-beskrivningar av albumet nämner samma förstärkare.
250ML levererade massiva stereoljud för en så liten combo: inbyggd Stereo Chorus, en kort Echo, Compression på kanal A, en fyrbands EQ och Distortion, enligt en recension från december 1986. Dess effekt var 100 watt i stereo: 50 watt per sida.
Det breda, polerade Chorus-karaktären den gav definierar skivan, och du kan höra det överallt på låtar som “Wasted Years” och “Stranger in a Strange Land”.
Paret tidigare intervjuer och live-riggar ger oss en närmare titt på pedalerna de använde innan övergången till Gallien-Krueger-förstärkare.
Ibanez Tube Screamer var redan i Smiths rigg i november 1983, där han nämnde den tillsammans med en MXR Micro Amp, en Flanger och en Boss Chorus.

Foto: BOSS
Boss DD-2 Digital Delay dyker upp i Smiths live-rigg i ett utrustningsdiagram från juli 1985, tillsammans med hans EQ- och Boost-pedaler.
International Musician & Recording World publicerade diagram över båda gitarristernas live-riggar i juli 1985, före Somewhere in Time-sessionerna.
Murray körde en FET-preamp, en MXR 10-bands Graphic EQ, en MXR Distortion, en Phase 90 och en Cry Baby Wah in i en Pete Cornish splitter och switcher, som matade två anpassade Marshall 50W-huvuden och 4x12-skåp, med en Korg-stämma ansluten till Cornish-enheten.
Smiths kedja var en Boss GE-7 Graphic EQ, en Boss DD-2, en MXR Micro Amp och en MXR 10-bands EQ in i en Cornish splitter, sedan ut till Marshall 50W och 100W-huvuden med 4x12-skåp, med en tredje gren som körde en Tom Scholz Rockman in i ännu en 100W Marshall.
Den goda nyheten är att du inte behöver sällsynt vintage-utrustning för att komma nära Somewhere in Time-ljudet! Gallien-Krueger-förstärkarna som levererade så mycket av karaktären på Somewhere in Time kan idag ersättas av en modellförstärkare eller digital multieffekt-enhet. Blackstar ID och Boss Katana är utmärkta startpunkter, eftersom de inkluderar ett urval av rena och överdrivna toner tillsammans med inbyggda effekter.
Ställ in din förstärkare på en mids-framträdande röst och para den med en superstrat-liknande gitarr lastad med humbuckers, så är du på god väg att få detta mitten-80-tal Maiden-ljud.
Mycket av albumets ljud kommer från det breda stereocoruset, så oavsett om det är förstärkarmodellering eller en pedal, se till att din Chorus-effekt är inställd på bred och subtil snarare än kraftigt modulerad.
Därefter, ställ in en plate-liknande Reverb för att återskapa den polerade 80-talsstudiokänslan.
För dina rena toner, lite Compression jämnar ut ditt anslag och lägger till sustain. En långsammare attackinställning låter mer av plektrumets transient genom, vilket kan hjälpa med det perkussiva 80-talsanslaget; sedan matcha releasen till vad du spelar.
[product=fredric-effects-zesty-comp]
En enkel men karaktärsfull kompressor för att hjälpa din gitarr att sticka ut.
[/product]
En pedal i Tube Screamer-stil framför förstärkaren hjälper också till att forma ljudet genom att strama upp det nedre registret och trycka fram mellanregistret. Håll gain låg om du vill ha mer mellanregistertryck utan extra distorsion.
[product=formula-b-that-screamer-overdrive-pro-4558]
En boutique grön maskin med fyra Tube Screamer-lägen – TS808, TS9, TS10 och en kombinerad TS808/TS10 – baserad på ljudet av verkliga vintageenheter för fullständig noggrannhet.
[/product]
av Leigh Fuge 03 november 2026 10 min läsning
När John Frusciante återvände till sin roll i Red Hot Chili Peppers 1998 var han med och inledde en av de mest hyllade perioderna i bandets historia...
av Leigh Fuge 17 september 2026 7 min läsning
Ta en djupdykning i Josh Hommes gitarrutiner och sound på Queens of the Stone Ages 2002-album, en riktig pocketraket till skiva, Songs for the Deaf.
av Leigh Fuge 13 augusti 2026 5 min läsning
Sleep Token IV:s kompletta gitarrrig genomgång, inklusive den stämning han föredrar att hålla hemlig...