Fri frakt inom Storbritannien på beställningar över £150!
0

Din varukorg är tom

Handla pedaler & tillbehör
VARUMÄRKEN
Bloggar
Om

Led Zeppelin IV (1971)

Led Zeppelin IV var det avslutande kapitlet i bandets första utgåva med fyra album under de första tre åren som kickstartade deras karriär, med början i 1969 års Led Zeppelin I och kulminerande i detta klassiska namnlösa fjärde album, som vanligtvis kallas Led Zeppelin IV, eller "ZoSo" efter Jimmy Pages symbol som designades för LP-skivan.

Detta album innehåller några av bandets mest kända låtar, inklusive "Stairway to Heaven", och är ett av de mest sålda albumen genom tiderna, med över 37 miljoner sålda exemplar till dagens datum.

Under inspelningsprocessen av detta album tog Jimmy Page en enkel gitarrrigg och använde den för att skapa ett flerlagerigt rockalbum som har inspirerat otaliga blivande gitarrister under de 50-plus år som gått sedan det släpptes.

Inspelningen av Led Zeppelin IV

Inspelningsprocessen av Led Zeppelin IV var unik. Efter att bandet återvänt från Bron-Yr-Aur i Snowdonia, där de hade slutfört låtskrivarpassen för albumet, satte de upp i Island Records nya studior på Basing Street i London. Här spelade de in albumets öppningslåt, "Black Dog".

Vid den här tidpunkten fattade bandet beslutet att lämna en kommersiell studiomiljö och flytta till Headley Grange i Hampshire, där de skulle använda Rolling Stones Mobile Studio för att spela in i en mer hemtrevlig miljö.

Inspelning i ett herrgårdshus gjorde det möjligt för bandet att arbeta alla tider på dygnet, både dag och natt, och gav dem stor frihet att experimentera och prova nya idéer, samt fånga spontana framträdanden när de repeterade låtarna.

Själva storleken på huset användes till och med som en del av inspelningsprocessen, mest märkbart på introt till albumets avslutande låt, "When the Levee Breaks". John Bonham värmde upp på ett trumset som var uppställt i herrgårdens entréhall, och efter att ha hört efterklangen som skapades av takets höjd, arrangerade Jimmy Page att mikrofoner hängdes ner ovanifrån för att fånga det massiva ljudet. Det har gått till historien som en av de mest samplade låtarna någonsin, med Beastie Boys, Dr. Dre, Eminem, Aphex Twin, Massive Attack och många fler som använt Bonhams episka trummor som en solid grund för sina egna.

Led Zeppelin slutförde alla grundinspelningar på Headley Grange innan de återvände till Island Records i London för att göra överdubbingarna.

Jimmy Pages gitarrer på Led Zeppelin IV

Under inspelningsprocessen av Led Zeppelin IV använde Page ett ganska enkelt urval av gitarrer, varav de flesta var gitarrer som redan var fasta inslag i hans live- och studioutrustning.

Gibson 1959 Les Paul Standard "Number One"

Jimmy Page Gibson Les Paul Standard 1959 Number One | Boost Guitar Pedals

Jimmy Pages Gibson Les Paul Standard 1959 "Number One". Kredit: Gijsbert Hanekroot / Alamy Stock Photo

Gitarren vi mest förknippar med Jimmy Page är hans 1959 Gibson Les Paul som han kallade "Number One". Detta är gitarren han köpte 1970 från Joe Walsh, som redan hade slipat ner '59:ans klumpiga hals till en smalare profil. 

Som namnet antyder var "Number One" huvudgitarren som användes för allt humbucker-relaterat på albumet, och den var till och med inkopplad direkt i mixerbordet vid flera tillfällen.

Fender Telecaster "Dragon" 1958/59

Jimmy Page Dragon Telecaster | Boost Guitar Pedals

Jimmy Pages restaurerade "Dragon" Telecaster: den ursprungliga kroppen med en ny lackering. Kredit: Scarlet Page / Sundragon

"Dragon" är en 1958/59 Telecaster som Jeff Beck gav till Jimmy Page 1966 som tack för att han rekommenderade honom för Yardbirds-giget efter att Eric Clapton lämnat bandet. Denna gitarr var en stor del av bandets första albums ljud, och var ett fast inslag under bandets tidiga år.

Gitarren, som ursprungligen hade en blond finish med lönnhals och rosentavla, modifierades av Page i början av 1967, då han lade till sju små runda speglar på kroppen. Några månader senare bestämde han sig för att ta bort lacken och handmåla drakmotivet. Han monterade en transparent akrylpickguard med diffraktionsfilm undertill. 

Förutom att vara huvudgitarren Page använde på bandets debutalbum, var den mest märkbara användningen av denna gitarr på Led Zeppelin IV Pages solo i "Stairway to Heaven". Legenden säger att han lyckades med detta i ett enda tag.

Kort därefter, när han turnerade i USA, bestämde sig en vän för att överraska honom genom att omlackera gitarren som han hade lämnat kvar. Tyvärr förstörde den nya lackeringen gitarren, enligt Page i en intervju med Guitar World 1998, som hävdade att endast halsmickron fungerade efteråt.

Page återanvände halsen, men kroppen fick bara ny yta 2019 efter restaureringsarbete

Fender Electric XII 12-strängare

Tillsammans med Pages klassiska combo av en Les Paul och en Telecaster använde han också denna Fender Electric XII 12-strängare för alla 12-strängspartier på "Stairway to Heaven". När det gäller 12-strängare är Jimmy Page mest förknippad med sin användning av Gibson EDS-1275 med dubbel hals, som han använde live så att han kunde kombinera 6- och 12-strängspartier på ett enda instrument. Men i studion använde han Fender Electric XII. Det rapporterades att denna gitarr var inkopplad direkt i mixerbordet för inspelningen av detta spår.

Harmony Sovereign H1260 

Page experimenterade ofta med olika akustiska gitarrer för olika partier på Led Zeppelin-album, men majoriteten av de akustiska partierna på Led Zeppelin IV spelades in med hans Harmony Sovereign H1260, som har daterats till 1962 baserat på dess serienummer.

Denna gitarr användes ofta av Page för att skriva låtar på, men från Led Zeppelin III och framåt blev den också en fast favorit för grundinspelningar i studion.

Danelectro DC59

Danelectro DC59 var gitarren Jimmy Page ofta plockade upp för alternativa stämningar och slidegitarrpartier. Han hade ägt denna gitarr sedan 1963, när han var sessionmusiker på heltid, och den användes under hans tid i Yardbirds. 

DC59 har medverkat på många Led Zeppelin-låtar genom åren, från "Black Mountain Side" på Led Zeppelin I till senare karriärspår som "Kashmir" och "In My Time of Dying".

På Led Zeppelin IV användes den på "When the Levee Breaks" med en stämning på C-F-C-F-A-C, en variation av Open F-stämning som innebär att alla strängar stäms ner till tonerna i ett F-durackord.

Jimmy Pages förstärkare på Led Zeppelin IV

Det finns inte mycket dokumenterad information om vilka förstärkare Jimmy Page använde i studion för Led Zeppelin IV, men baserat på förstärkare han var känd för att äga och förstärkare han spelade live med kan vi göra några antaganden om vad han troligen hade till hands vid denna tid.

Supro Coronado 1959

Supro Coronado är en förstärkare som hade varit hos Page sedan det första Led Zeppelin-albumet, men vid något tillfälle i dess liv föll den tyvärr av en lastbil och skadades.

Förstärkaren byggdes om med en rad ändringar: den ursprungliga 2x10-högtalaruppsättningen ersattes av en enda 1x12-högtalare, en ny frontpanel och ett nytt galler monterades, samt några kretsändringar som förändrade förstärkarens karaktär. 

Page använde Supro Coronado tillsammans med sin Dragon Telecaster för att spela in solot i "Stairway to Heaven".

Marshall Super Lead / Super Bass

Vid den här tidpunkten använde Page mest Marshall-förstärkare för bandets liveshower, kombinerade med sin 1959 Les Paul. Det är mycket troligt att denna nu legendariska kombination förekom i inspelningspassen för några av albumets tyngre stunder.

Det tidigaste fallet av att Page var känd för att använda en Marshall i studion var 1969, när han använde en Super Bass för att spela in "Heartbreaker" på Led Zeppelin II. Den där grusiga, mellanregistertunga överstyrda tonen är en vi har hört upprepas i andra Zeppelin-rocklåtar: vi kan tryggt anta att denna förstärkare användes på "Rock and Roll", till exempel.

DI till mixerbordet

Det finns några tillfällen då vi vet att Jimmy Page kopplade en gitarr direkt in i mixerbordet under albumpassen. Ett av dessa tillfällen var under inspelningen av "Black Dog". Hans Les Paul kopplades direkt in i mixerbordet och överstyrningen uppnåddes genom att köra ett par 1176-kompressorer i serie för att skapa den hårda, klippta drive-tonen.

Ett annat känt tillfälle är när Page kopplade sin Fender Electric XII direkt in i bordet för att spela in de rena 12-strängspartierna för "Stairway...".

Att koppla en gitarr DI till dåtidens analoga mixerbord gav vanligtvis en mycket neutral, ren signal - såvida inte signalen överstyrdes genom att trycka upp fader-reglaget och applicera mycket kompression. 

För 12-strängspartierna på "Stairway to Heaven" gav DI-metoden en mycket ren ton i Piezo-pickupstil utan några EQ-ändringar som introducerades av en förstärkare. I låtens sammanhang var det ett mycket effektivt ljud som kontrasterade mot de tyngre överstyrda gitarrerna som kom in när låten byggde upp till sitt crescendo.

Vilka gitarrpedaler använde Jimmy Page på Led Zeppelin IV?

Som med sina förstärkare finns det mycket lite dokumenterat bevis för de gitarrpedaler Page använde under inspelningspassen för Led Zeppelin IV, men han hade några utvalda pedaler i sin live-rigg som med stor sannolikhet också har sett lite användning i studion.

Maestro Echoplex EP-2

1970 började Jimmy Page använda Maestro Echoplex EP-2. Live använde han ett par enheter: en för sin Theremin och en för sin gitarr.

Förutom att användas som bandeko användes EP-2 för att driva förstärkarens ingångssteg hårdare för att uppnå ytterligare överstyrning.

Sola Sound Tone Bender

Tone Bender var en stor del av Pages ljud under de tidiga åren, särskilt under hans pre-Marshall-period. Det rapporteras att han behöll Tone Bender i sin rigg fram till början av 70-talet, då han föredrog att få sin ton helt från förstärkaren.

Det är inte säkert om Page använde en Tone Bender på Led Zeppelin IV, men eftersom det finns många lager av överdubbingar kan han ha använt den för ytterligare textur någonstans.

Get the gear banner | Boost Guitar Pedals

Få Jimmy Pages Led Zeppelin IV-gitarrmedklang

Gitarr

En bra startpunkt för alla Jimmy Page-inspirerade riggar är en Les Paul av något slag. Det finns Les Pauls för alla prisklasser idag, från Epiphones mer instegsvänliga priser till Gibson Custom Shops återskapelser av klassiska gitarrer från 1950-talet.

Om du vill hålla budgeten på den vänligare sidan kan du kolla in Epiphones utbud av Les Pauls. Epiphone "Inspired by Gibson 1959 Les Paul" skulle vara en bra startpunkt.

Om du vill återskapa Jimmys Telecaster-klanger på en budget är en Squier Classic Vibe Telecaster eller en Fender Player II Telecaster riktigt bra ställen att börja på. Om du kan sträcka på budgeten gör Fender också en replika av Pages Dragon Telecaster för knappt £1 500!

För er som vill ha det visuella utseendet av dubbel hals men utan priset för en Gibson EDS-1275, kolla in Harley Benton DC-Custom II, en prisvärd tolkning av denna klassiska dubbelhalsdesign.

Harley Benton DC-Custom II

Harley Benton DC-Custom II. Kredit: Harley Benton

Förstärkare

Den goda nyheten är att både Supro och Marshall har förstärkare till salu som enkelt kan få dig in i Led Zeppelin IV:s tonala närhet.

Supro har en liten 15w 1x12 combo känd som Amulet, som är perfekt storlek för att skruva upp för att få de pressade rörtonerna. Supro erbjuder också Amulet som en 1x10 combo om du vill jaga några av Jimmy Pages tidigaste Zep-klanger.

Marshalls Origin-serie av förstärkare finns som combos eller huvuden, och är låga watt, prisvärda, vintage-röstade designer som är en bra startpunkt för det klassiska Zeppelin-crunchet. Om du vill gräva lite djupare, kolla in Marshall Studio SV20H-huvudet, som är en 20W förstärkare baserad på 1959 Super Lead som var ett fast inslag i Pages live-rigg.

Pedaler

Även om Page inte rapporteras ha använt mycket gitarrpedaler på Led Zeppelin IV, finns det några pedaler som emulerar preampen på ett mixerbord och som kan vara användbara för att återskapa några av DI-klangerna på albumet, såsom "Black Dog".

JHS Colour Box ger dig de klassiska 60- och 70-tals DI-klangerna från en mixerbordsp preamp som pressas in i mättnad, vilka är omöjliga att återskapa med en konventionell förstärkarrigg.

[product=drunk-beaver-taras-bulba-v2]
Taras Bulba är en dual-mode Mk 1.5 & Mk II Tone Bender som myller av moderna funktioner. Mk II är känd för sin jämna sustain tack vare sin 3-transistor design, medan Mk 1.5 (ett inofficiellt namn som gavs till den övergångsmässiga 2-transistor-kretsen) var en inspiration för Dallas Arbiter Fuzz Face. Några av rockens största namn har använt en Tone Bender, inklusive Jimmy Page, Jeff Beck och Mick Ronson.
[/product]


[product=formula-b-mini-bender-combo]
Formula B Mini Bender Combo är vad varje Tone Bender-fan önskar sig: en återskapelse av två av dess mest kända kretsar, Mk 1.5 och Mk II. Mini Bender Combo använder 3 NOS sovjetiska germanium-transistorer och inkluderar en inbyggd spänningsinverterare för att mata ström till transistorerna, vilket undviker behovet av en positivt jordad strömförsörjning som originalen krävde, vilket innebär att du kan dela en strömförsörjning med andra pedaler utan några problem.
[/product]


[product=drunk-beaver-lighthouse]
Drunk Beaver Lighthouse är en bandekod-stil delay som erbjuder upp till 700ms delaytid, en switchbar Echoplex preamp-stil EQ-respons, och en modulationssektion. Perfekt för vintage-inspirerade ljud!
[/product]

Led Zeppelin IV låtlista

1. Black Dog
2. Rock and Roll
3. The Battle of Evermore
4. Stairway to Heaven
5. Misty Mountain Hop
6. Four Sticks
7. Going to California
8. When the Levee Breaks


Även i Gudarnas utrustning

John Frusciante from American rock band Red Hot Chili Peppers performing at Tottenham Hotspur Stadium in London, England on July 21, 2023
John Frusciantes utrustning på By the Way: '62 Strat, Marshall Major och de viktigaste pedalerna

av Leigh Fuge 03 november 2026 10 min läsning

När John Frusciante återvände till sin roll i Red Hot Chili Peppers 1998 var han med och inledde en av de mest hyllade perioderna i bandets historia...

Somewhere in Time album artwork | Boost Guitar Pedals
Iron Maidens utrustning på Somewhere in Time (1986): Gitarrer, förstärkare och effekter

av Leigh Fuge 16 oktober 2026 5 min läsning

Gitarerna, förstärkarna och effekterna bakom Iron Maidens Somewhere in Time (1986) – från den specialbyggda Jackson superstraten till Gallien-Krueger 250ML.

The tone behind "No One Knows": Josh Homme's Songs for the Deaf rig | Boost Guitar Pedals
Tonen bakom "No One Knows": Josh Hommes rigg för Songs for the Deaf

av Leigh Fuge 17 september 2026 7 min läsning

Ta en djupdykning i Josh Hommes gitarrutiner och sound på Queens of the Stone Ages 2002-album, en riktig pocketraket till skiva, Songs for the Deaf.