Din varukorg är tom
av Jim Button 21 december 2022 5 min läsning
Black Sabbath gjorde sitt namn med sitt självbetitlade debutalbum, "Black Sabbath", som släpptes den 13 februari 1970, men herrarna från Birmingham som skapade Heavy Metal hittade verkligen sitt groove på sitt fjärde album, "Vol. 4", som släpptes den 25 september 1972.
Den klassiska Black Sabbath-uppställningen med Tony Iommi på gitarr, Geezer Butler på bas, Bill Ward på trummor och Ozzy Osbourne på sång producerade ett klassiskt album - men inte utan betydande input från Iommi. När repetitionerna började i Birmingham tillbringade resten av bandet merparten av sin tid på en lokal pub medan bandets gitarrist lämnades att komma på det kreativa materialet. Så när beslutet togs att flytta till LA (främst av kostnadsskäl), kunde han ha förlåtits för att ha trott att saker skulle bli bättre.
Men droger - särskilt kokain - hade ett starkt grepp om bandet vid den här tiden, vilket inte så subtilt demonstrerades i tacksägelsen på "Vol. 4" ("Vi vill tacka det stora COKE-Cola Company i Los Angeles") och låten "Snowblind", där Ozzy viskar refrängen, "cocaine!". Det ryktas faktiskt att bandet spenderade mer pengar på kokain under "Vol. 4"-sessionerna än vad de spenderade på att göra själva albumet!
"Vi var alla riktigt skakade," sa Ozzy i en intervju med Classic Rock magazine. "Lekare kom förbi varje dag med kokain, Demerol, morfin, allt i hela fanan."
Iommis signaturklang nådde nya höjder på "Vol. 4", med hans nedstämda powerchords, dissonanta bends och tydliga trillar som drypte av övertoner, tillsammans med lättare akustiska partier.
Men Iommis sound hade sina rötter i det första albumet, det självbetitlade "Black Sabbath", där hans relation till Gibson SG:s på skiva började...
När halsmickron på hans Fender Stratocaster (den han använde under sin blixtrask-period i Jethro Tull, som visas i Rolling Stones Rock & Roll Circus 1968) gav upp under sessionen, vände sig Iommi till en gitarr han hade köpt i Birmingham 1967, en högerhänt gitarr som den vänsterhänta Iommi var tvungen att spela uppochned. Sedan dess har han varit nära knuten till den futuristiskt utseende axeln, som blev en hörnsten i hans klassiska sound.
Senare bytte Iommi ut denna SG mot en vänsterhänt SG, som har blivit känd som "Monkey" på grund av klistermärket med en apa som spelar fiol som han satte på kroppen.
Iommis "Monkey"-gitarr, en 1964 Gibson SG Special, användes som hans huvudgitarr på Black Sabbaths andra, tredje och fjärde album: "Paranoid" (1970), "Master Of Reality" (1971) och "Vol. 4" (1972). Den ursprungliga Gibson P90:n i stallet var omlindad, och halsmickron byttes ut mot en specialtillverkad "Simplux" P90-stil halsmick lindad av John Birch - målet var att minska benägenheten hos Gibson-versionen att tjuta med feedback.
Birch slipade också ner bandstäpperna och satte en nollbandstäpp, byggde en ny stall med Iommis föredragna tunna strängmått i åtanke, och lade på ett lager av polyuretanlack på halsen för att förbättra spelbarheten.
Iommis ökända olycka på fabriken där han arbetade i Birmingham, som resulterade i att han förlorade spetsarna på två fingrar på sin högra (grepp-)hand, spelade en monumental roll i soundet han utvecklade i Black Sabbath - och därmed hela metalgenren.
Efter att ha skapat sina egna proteser för fingertopparna genom att smälta ner en plastflaska och limma fast en del av en läderjacka på ändarna av plastbitarna för grepp, satte han banjo-strängar på sin gitarr eftersom de var lättare än de tillgängliga gitarrsträngarna vid den tiden.
Hitta fuzz-, boost- och gainalternativen för ett tyngre, mer genomtänkt lågt stämt sound.
Även om Black Sabbaths första två album spelades in i standardstämning, var Iommi vid "Vol. 4" stämd ner till C# för att minska spänningen på sina fingrar. Idag gör alla det, men då var hans doomiga, lågt stämda riffspel en gamechanger.
Iommi kom överens med den andra brittiska förstärkartillverkaren Laney, som försåg honom med förstärkare från tiden för Black Sabbaths första album till slutet av 1980-talet.
Under sina Laney-år bytte Iommi sällan sin setup, även om han bytte från Laney LA 100 BL "pre-Supergroup" som användes på "Black Sabbath" och "Paranoid" till (enligt vissa källor) en Laney Klipp på "Master of Reality" och sedan Laney Supergroup från tiden för "Vol. 4"-sessionerna.
Enligt en intervju från 1974 (som återgavs av GuitarPlayer) använde Iommi 6 Laney 4x12-kabinetter som matades av 4 100-watts EL34-förstärkare genom att ansluta V-kablar till "normal"-utgångarna på huvuden. Snygg setup!
Tony uppnådde så mycket förstärkardrift som möjligt genom att skruva upp mellan- och diskanten på sina förstärkare, men det var Iommis Treble Booster som gjorde all skillnad...
Iommi är känd för att använda en Dallas Rangemaster Treble Booster, även om det inte är så välkänt att den var modifierad. Ingen - inte ens Tony själv - känner verkligen till detaljerna i modifieringarna, men det finns teorier om att den gjordes till en fullfrekvent boost.
Iommi använde Rangemaster för att boosta sina Laney-förstärkare fram till 1979, då den av misstag kastades bort av hans tekniker, John Stillwell, under "Heaven and Hell"-sessionerna.
Det är verkligen den enda pedalen Iommi använde vid den här tiden, även om du kan hitta honom kopplad till Tycobrahe Parapedal wah, som han kom över under turnéer i början av 70-talet.
Tycobrahe Parapedal hade två distinkta frekvenstoppar tack vare sin unika design med dubbla behållare, och inkluderade också en dive-bomb-effekt. Iommi ställde ofta in wah-sweepen på en söt punkt och lämnade den där för en skärande, mellanregistertung ton.

Självklart kommer en Gibson SG med P90:or dig närmast Iommis sound, men du kan använda en annan gitarr med P90:or eller till och med några humbuckers med låg utgång för att komma i närheten.
Det finns också ett antal signaturgitarrer från både Epiphone och Gibson tillgängliga, så om du är hängiven att efterlikna Iommis sound från "Paranoid", "Master of Reality" och "Vol. 4" så är det värt att kolla in dem.
Original Laney Supergroup-förstärkare är ganska dyra nuförtiden, men du kan skaffa Laney moderna återskapelser, såsom den nya Laney LA Studio. Om du vill vara så exakt som möjligt, vad sägs om LA 100 SM, en 100W handkopplad, point-to-point-replika av Supergroup med tillagd Master Volume.
Självklart finns det Laney Black Country Customs TI Boost och Analogman Beano Boost, som båda har utvecklats tillsammans med Iommi för att återskapa hans modifierade Rangemaster. Men det finns alternativ - och lika effektfulla - pedaler i Treble Booster-stil, som erbjuder karaktärsfull boost för din förstärkares preamp-steg, vilket ger dig det Iommi-liknande chunket när det kombineras med en rörförstärkare i 60- eller 70-talsstil.
[product=signal-cheyne-oberon-germanium-boost]Handbyggd i Frankrike, The Oberon Germanium Boost består av en enda ratt och en 3-vägs toggle, vilket gör den till ett enkelt men effektivt verktyg i din pedalboard-arsenal. En inbyggd laddningspump vänder på polariteten på strömförsörjningen, vilket säkerställer att din moderna strömförsörjning spelar bra med den gamla skolan NOS germanium-transistorn.
[/product]
[product=drunk-beaver-hoverla]Drunk Beaver Hoverla är en helt ny release för 2024. Det är en germanium Rangemaster Treble Booster-stil pedal med justerbara bias- och impedanskontroller, vilket gör att du kan ställa in det perfekta soundet oavsett dina uppsamlare."Gör fantastiska saker med nästan varje fuzz- och gainpedal den kommer framför" - Guitar Pedal X[/product]
[product=formula-b-fuzz-rangers]
Formula B Fuzz Rangers tar två ikoniska kretsar och innesluter dem i ett vackert färdigställt chassi med kontroller i vintage-stil. Med alternativet att köra Fuzz eller Boost oberoende av varandra, är det en otroligt flexibel pedal för din pedalboard, men där det blir intressant är att det finns en toggle för att ställa in signalens riktning. Du kan välja att köra Boosten in i Fuzz, eller tvärtom. Resultaten skiljer sig dramatiskt...
[/product]
av Leigh Fuge 03 november 2026 10 min läsning
När John Frusciante återvände till sin roll i Red Hot Chili Peppers 1998 var han med och inledde en av de mest hyllade perioderna i bandets historia...
av Leigh Fuge 16 oktober 2026 5 min läsning
Gitarerna, förstärkarna och effekterna bakom Iron Maidens Somewhere in Time (1986) – från den specialbyggda Jackson superstraten till Gallien-Krueger 250ML.
av Leigh Fuge 17 september 2026 7 min läsning
Ta en djupdykning i Josh Hommes gitarrutiner och sound på Queens of the Stone Ages 2002-album, en riktig pocketraket till skiva, Songs for the Deaf.