Din varukorg är tom
av Leigh Fuge 19 juni 2025 8 min läsning
Mycket få album har lämnat ett sådant avtryck i den inspelade musikens historia som Abbey Road.
Det spelades in och släpptes i september 1969 och var det sista Beatles-albumet som spelades in (även om Let It Be tekniskt sett släpptes senare, 1970, men spelades in i januari 1969).
För många hängivna Beatles-fans visade detta album bandet på toppen av sin tekniska och musikaliska skicklighet. Även om Paul McCartney styrde mycket av bandets musikaliska riktning vid det här laget kan John Lennons bidrag inte förbises.
I den här artikeln ska vi titta närmare på gitarrerna, förstärkarna, studiotricken och de experimentella tekniker som Lennon använde under sessionerna på EMI Studios och som skapade ett av de största albumen som någonsin spelats in.

EMI TG12345 Mk I-inspelningsbordet som användes av The Beatles på Abbey Road Studios för att spela in sitt banbrytande album, Abbey Road, 1969. Bildkälla: Guy Bell / Alamy Stock Photo
Under sessionerna för Abbey Road använde Lennon en mängd olika gitarrer, men det finns ett antal ikoniska gitarrer som bidrog till att forma hans gitarrspel på skivan.
Av alla gitarrer som förknippas med John Lennon är kanske hans Epiphone Casino från 1965 med naturlig finish den mest ikoniska. Casino är en helt ihålig ES-gitarr, utrustad med P90-mikrofoner. Denna gitarr började sitt liv som en sunburst-mönstrad Casino, men Lennon fick avfärgen borttagen någon gång 1968 i ett försök att få fram lite extra resonans ur gitarren.
Lennon stannade ofta på halsmikrofonen, med tonkontrollen något nedstängd för sina rytmgitarrtoner. Detta skapade en mörkare ton med träigt ljud.
Ett anmärkningsvärt ögonblick för Epiphone Casino är huvudriffet i låten "Come Together". Det råa, aggressiva ljudet skapades genom att koppla gitarren direkt in i mixerbordet. Detta skapade ett mycket direkt ljud med hårt klipp.
Casonon hördes också på andra låtar genom hela albumet, däribland "Polythene Pam" och "Mean Mr Mustard". Eftersom Casino var ett så mångsidigt instrument kunde det användas till allt från lättare, rena ackord till aggressiva hardrockriff.

The Beatles sista liveframträdande på taket av Apple Headquarters, 3 Saville Row, London, den 30 januari 1969. John Lennon spelar sin Epiphone Casino. Bildkälla: Trinity Mirror / Mirrorpix / Alamy Stock Photo
Även om John Lennon stod bakom några av de mest ikoniska gitarrtonerna i The Beatles diskografi är han lika välkänd för sin skicklighet på akustisk gitarr. Albumet Abbey Road är inget undantag – det är fyllt av ikoniska akustiska ögonblick från Lennon.
Den akustiska gitarren som användes på detta album, och den akustiska gitarr som förknippas mest med John, är Gibson J-160E. Denna gitarr är en akustisk gitarr, men med en spolemikrofon monterad vid slutet av greppbrädan. Denna akustiska gitarr användes under större delen av bandets tidiga inspelningar, men var fortfarande en fast punkt för Lennon under sessionerna för Abbey Road .
För att få det täta, mellanregistertunga akustiska ljudet som hörs på så många av Beatles skivor behöver du följa Lennons exempel och sätta flatwound-strängar på gitarren. Flatwound-strängar minskar ljusstyrkan och klingandet och ger ett varmare, fylligare ljud.
De mest uppmärksamma Beatles-fansen undrar sig kanske varför en basgitarr finns med i John Lennons utrustningslista när alla vet att Paul McCartney skötte basuppgifterna i bandet. Under inspelningssessionerna för Abbey Road bidrog Lennon dock faktiskt till en del av det lägre registerets aktivitet.
Han spelade bland annat Fender Bass VI på låtarna "Sun King" och "Mean Mr Mustard" för en rad överdubblingar.
Bass VI är en sexsträngad basgitarr som liknar det vi idag skulle beteckna som en baritongitarr. Den har en skalan på 30 tum, och greppbrädans bredd och tjocklek påminner mer om en elgitarr än en vanlig bas. Den har ett mycket smalare strängavstånd. Den är stämd från E till E, precis som en vanlig gitarr, men ligger en oktav lägre.
På grund av sin storlek har den ett mycket distinkt ljud med mer bett i det övre registret än vad man vanligtvis får från en vanlig fyrsträngad bas.
Lennon är också väl dokumenterad när han spelar Fender Bass VI under sessionerna för Let It Be, som visas i den banbrytande dokumentären Get Back.
För ett album så monumentalt som Abbey Road kan man verkligen förvänta sig att det levererar några ikoniska gitarrtoner.
För att uppnå dessa toner använde John Lennon bara 2 huvudförstärkare:
När man tänker på The Beatles är det svårt att inte föreställa sig att de använde Vox AC30. Vox-förstärkare hade varit en fast punkt i bandets backline sedan de tidiga dagarna, och även om de sakta introducerade andra förstärkare under åren var den brittiska klangen från AC30, driven av EL84-rör, fortfarande det viktigaste elementet i John Lennons rytmgitarrljud.
Lennon var långt ifrån en spelare som använde mycket gain; han förlitade sig på förstärkarens naturliga breakup i slutstegsförstärkaren när den pressades för att uppnå sina karakteristiska gitarrtoner.
Eftersom AC30 är en mångsidig förstärkare och lätt att spela in när den kombineras med olika studiopressorer och EQ-enheter, blev den ett av de viktigaste elementen som användes på albumet.
Mot slutet av 1960-talet hade The Beatles börjat experimentera med ett mer amerikanskt tillvägagångssätt för gitarrljud, vilket innebar renare förstärkare med mindre mellanregister och högre headroom.
Man kan höra Fender Twin i arbete på låten "I Want You (She's So Heavy)", som tillsammans med Lennons Epiphone Casino gav de slående, kristallrena och hårt komprimerade tonerna.
Twin Reverb har en inbyggd vibratoschalt som användes för olika psykedeliska gitarrtoner. Även om det inte finns någon specifik hänvisning till att vibratoschalt användes på Abbey Road, har den med största sannolikhet förekommit på något sätt.
Eftersom det var sent 1960-tal fanns det inte ett enormt utbud av gitarrpedaler. De flesta av effekterna du hör i inspelningar från den här eran skapades genom att tillämpa olika inspelningstekniker snarare än effektenheter.
En modulationseffekt som förekom på otaliga Beatles-hits var Leslie-rotorspeaker, och det var ett definierande Lennon-ljud på albumet Abbey Road.
Leslie-högtalaren var ursprungligen designad för Hammond-orgelspelare men antogs senare av gitarristar som ett modulationsverktyg.
Lennon kopplade ofta in sin Casino eller sin J-160E direkt i mixerbordet och skickade sedan signalen tillbaka ut i Leslie, vilket ger ett mycket unikt ljud som hörs på låten "Because".

Denna original Fairchild 660-kompressor listades på Reverb för hela 34 729,90 £. Bildkälla: CPM's Boutique / Reverb
Under sessionerna användes kompressorer också som verktyg för att forma ljudet på gitarrspår. Kompressorenheterna som John Lennon föredrog var Fairchild 660 och Chandler RS124 Limiter.
Fairchild 660 var Lennons kompressor av val för hans DI-gitarrspår. Denna kompressor är känd för sitt mycket punchiga ljud som behåller en del av den naturliga dynamiken. När den kombinerades med mixerbordets överdrivna preampar skapades det igenkännbara Lennon-gitarrljudet från denna period.
När han spelade mer rytmiska och anslagstunga partier använde Lennon RS124 Limiter för att binda ihop partierna och rundas av en del av attacken. Det är okänt om han använde RS124 för DI-gitarrspår eller för de som spelades in med mikrofon, men han använde vanligtvis denna limiter för att rundas av alla toppar i rytmsektionerna så att de kunde sitta bättre i mixen.
I brist på det varierande musikaliska utrustningsval vi har tillgång till idag tvingades band och studiotekniker i slutet av 1960-talet att tänka utanför boxen för att skapa unika gitarrljud. Därför experimenterade The Beatles med en mängd olika inspelningstekniker för att skapa olika toner:
DI ("direct injection") är en metod som innebär att man kopplar gitarren direkt in i ett mixerbord utan att använda en mikrofon eller en förstärkare. Detta gör att du kan höra gitarrens direkta, omodifierade ljud och dess mikrofoner genom mixerbordets preamp.
Lennons DI-gitarrspår bearbetades med Fairchild 660-kompressorn och RS124-limiter, tillsammans med eventuell overdrive från mixerbordets preamp-sektion.
Att spela in en gitarr på detta sätt producerade ett mycket unikt ljud, som hörs på låten "Come Together", som har ett mycket torrt och nära ljud med absolut noll utrymme runt det.

Om du letar efter några av de klassiska John Lennon-tonerna från Abbey Road-eran men inte riktigt är redo att ge dig in i vintagegitarrernas kaninhål, så är den goda nyheten att du kan komma ganska nära på en ganska rimlig budget och fånga de klassiska tonerna utan att ruinera dig.
Den gitarr som Lennon är mest förknippad med från denna tidsperiod måste vara Epiphone Casino. Även om en vintage Epiphone Casino kommer att kosta dig nästan 10 000 dollar, kan du fortfarande köpa en modern produktion av Casino för ungefär 5 % av det totala värdet.
Epiphone tillverkade tidigare även Epiphone EJ-160E, som var baserad på Lennons trogna Gibson J-160E. Den är för närvarande inte tillgänglig i kärnkatalogen, men du kan ofta hitta dem till bra priser på andrahandsmarknaden.
Vox AC30 var alltid en integrerad del av The Beatles ljud, och även om vintage-modeller från 60-talet når astronomiska priser, tillverkar Vox fortfarande denna förstärkare än idag med priser från under 1 000 £ i Storbritannien.
Vox erbjuder också mindre varianter av denna, såsom Vox AC10 eller AC15, som fortfarande gör det möjligt för dig att få det Vox-ljudet i ett mindre, rördrivet format.
Under inspelningen av Abbey Road kom majoriteten av gitarrerna från att manipulera bandspelare eller från outboard-utrustning – men dessa artiklar är inte särskilt praktiska att använda på en liten pedalbräda.
Många varumärken erbjuder idag gitarrpedaler i tape-echo-stil som kan användas för att efterlikna några av de klassiska bandimperfektionerna. Kolla in TC Electronic Gauss Tape Echo eller NUX NDD-7 Tech Echo.
Du kan också få det klassiska Fairchild 660-kompressorljudet i pedalform tack vare J Rockett Airchild Six Sixty. Detta gör det möjligt för dig att få de punchiga rytmpartierna i Lennon-stil.
[product=nobels-del-mini-delay]
DEL-Mini är en 3-i-1 stereo-delaypedal som erbjuder Tape-, Analogue- och Digitala lägen i ett kompakt format. Tape-läget kommer komplett med wow- och fluttereffekter, medan du på pedalens ovansida hittar 2 små strömbrytare för att välja mellan mono- och stereo-drift, samt true eller buffered trails bypass-lägen. Imponerande!
[/product]
[product=signal-cheyne-echoflow]
Signal Cheyne Echoflow är en delay i tape-stil med justerbar modulation för en autentisk bandkänsla. Förutom de externa kontrollerna inkluderar den 2 interna dipswitchar: en för att justera klangen mellan ljus och mörk, och en för att stänga av den torra signalen för ett helt vått delayljud.
[/product]
[product=bleak-district-electric-tapescape]
Tapescape är en modulerad delaypedal med dubbla fotbrytare och expression-pedal-ingång, som genererar alla de organiska egenheterna förknippade med gamla tape-delays – men med mycket mer under huven. Med 7 kontrollrattar, 4 vippbrytare och en mängd interna dipswitchar är detta möjligtvis den enda tape-delayen (eller som Phil kallar det, "Magnetic Ambience Generator") du någonsin kommer att behöva!
[/product]
[product=signal-cheyne-b6k-parallel-compressor]
Signal Cheyne B6K Parallel Compressor är en OTA-kompressor i studiokvalitet med en omfattande uppsättning kontroller, inklusive en intern pre-kompressionssignal-cut för att förhindra klippning. Gå från en alltid påslagen subtil sustain till fullt tryck tack vare dess parallella torra blend-krets.
[/product]
Ledbildens bildkälla: Deyan - stock.adobe.com
av Leigh Fuge 03 november 2026 10 min läsning
När John Frusciante återvände till sin roll i Red Hot Chili Peppers 1998 var han med och inledde en av de mest hyllade perioderna i bandets historia...
av Leigh Fuge 16 oktober 2026 5 min läsning
Gitarerna, förstärkarna och effekterna bakom Iron Maidens Somewhere in Time (1986) – från den specialbyggda Jackson superstraten till Gallien-Krueger 250ML.
av Leigh Fuge 17 september 2026 7 min läsning
Ta en djupdykning i Josh Hommes gitarrutiner och sound på Queens of the Stone Ages 2002-album, en riktig pocketraket till skiva, Songs for the Deaf.