Din varukorg är tom
av Leigh Fuge 01 augusti 2025 6 min läsning
År 2005 var musiklandskapet i förändring. Elgitarren började återigen bli populär och en ny våg av tunga band var på väg. Denna rörelse kallades metalcore – en kombination av extrem metal och hardcore punk.
Ett av banden som ledde an från Storbritannien var det sydwalesiska bandet Bullet For My Valentine. Efter att redan ha gjort sig bekanst på den brittiska metalscenen med sin debut-EP började bandet spela in sitt debutalbum i slutet av 2004 med den välkände metalproducenten Colin Richardson vid rodret.
The Poison släpptes i oktober 2005 och tände gnistan som gjorde bandet till en av Storbritanniens största metallexporter.
Bullet For My Valentine är ett band med två gitarrister som hämtade inspiration från sina hjältar, såsom Iron Maiden och Metallica. Frontman Matt Tuck delade på leadgitarren med medgitarrist Michael "Padge" Paget, men under inspelningen av The Poison spelades alla rytmgitarren och till och med basgitarrspår enbart in av Tuck. Detta tillvägagångssätt gav ett mer sammanhängande sound med mer enhetlighet i både anslagsdynamik och teknik.
För inspelningen av albumet stämdes alla gitarrer i drop C (C G C F A D).

Bullet for My Valentine uppträder på The Knitting Factory i New York NY den 28 november 2005. Michael "Padge" Paget (v) och Matt Tuck (h). Foto: ZUMA Press, Inc. / Alamy

Matt Tucks Jackson DK-1 Custom, som användes på The Poison. Foto: Kevin Papworth
Det är okänt om just denna Jackson DK-1 Custom ägdes av Matt Tuck eller om den tillhörde studion, men det är den enda gitarren som med säkerhet är känd för att ha använts under inspelningarna av The Poison. Gitarren är utrustad med ett set EMG-mikrofoner, med en 81 i stallet och en 85 i halsen.
Gitarren, med sin mycket utmärkande finish i blått sprucket glas, ägdes senare av Kevin Papworth från Acid Reign och Lawnmower Deth. Den såldes senare 2017 på en välgörenhetsauktion.
Matt Tuck sågs ofta spela en vit och pinstripad Jackson RR5 och sin svarta RR1T under liveframträdanden under The Poison-eran. Det är oklart om dessa gitarrer användes under inspelningarna av albumet, men de var bandets huvudgitarrer vid liveframträdandena.
Båda är utrustade med en EMG 81/85-kombination.
Under turnén för The Poison sågs Padge också spela en ESP LTD DV8-R, som vid den tiden var en Dave Mustaine-signaturmodell. DV8-R levererades från fabrik med Seymour Duncan-mikrofoner, men det antas att Padge bytte ut dem mot sina föredragna EMG 81/85-mikrofoner.
DV8-R var en av hans huvudgitarrer vid liveframträdanden och blev senare, efter att Mustaine lämnade ESP, mallen för hans egen signaturmodell, MP-600, som baserades på designen av DV8-R.
Padges andra huvudgitarr på turné var hans vita Gibson Flying V. Det finns inte mycket information om just denna gitarr – förutom färgen – och från videoklipp från bandets DVD 'Live at Brixton' kan man se att den fortfarande verkar ha de ursprungliga Gibson-humbuckermikrofonerna.
Inspelningarna av The Poison var ganska okomplicerade när det gällde förstärkarrelaterad utrustning, med en huvudförstärkare för de tunga tonerna och en förstärkare för de rena:

Peavey 6505 ägd av Bullet For My Valentines Matt Tuck. Foto: Essex Recording Studios / Reverb
Den huvudsakliga förstärkaren som användes för alla tunga toner på The Poison var Peavey 5150/6505. Denna förstärkare var standardförstärkaren för metalcore-ljud vid den tiden och förekom på otaliga skivor inom genren.
5105 är känd för sitt täta, högförstärkta ljud som är perfekt för nedstämda metalriff.
5101/6505 spelades in med en kombination av en Shure SM57 och en Sennheiser MD421-mikrofon.
Alla rena toner på albumet, inklusive den ikoniska Tears Don't Fall, spelades in med en ganska prisvärd digital modellkombi, Fender Cyber Twin. Detta är en 2x12 Fender-kombi som har inbyggda modellerings- och effekterfunktioner.
De rena partierna gjordes fylligare med förstärkarens inbyggda chorus- och delayeffekter.
När det gäller pedaler valde bandet ett något mer raktlinjigt tonalt angreppssätt för detta album. Pedaler användes sparsamt och endast när det krävdes för specifika funktioner.
För varje tung gitarrpart på albumet finns en Ibanez Tubescreamer med. Att kombinera en overdrive i TS-stil med en överdriven förstärkare i 5150-stil är en standardkombination för inspelning för alla metalcoreband.
Den användes för att göra förstärkaren lite tätare och lägga till en lätt förstärkning i ingångssteget. Pedalen användes med gainen på noll så att den inte tillförde någon extra förstärkning, utan användes som ett verktyg för att forma ljudet.
Valet av wah-pedal under denna era av bandets karriär var Morley Bad Horsie. Både Matt Tuck och Padge använde en när de spelade gitarrsolon. Pedalens design utan switch gör den också till ett utmärkt tillskott till deras live-riggar.
Det finns några spår som har några modulerade och delayfyllda gitarrpartier, men dessa skapades inte med pedaler. Istället valde bandet att använda förstärkaren Fender Cyber Twin och dess inbyggda modulation och delay för att bygga in dem i ljudet.
Du kan höra exempel på detta på spår som “Tears Don't Fall” och “The End”.
År 2025 gav bandet sig ut på turné för att fira 20 år av The Poison och spelade hela albumet från början till slut.
Som en del av detta tog bandet med sig vissa ikoniska utrustningsdelar som inte hade turnerat sedan den ursprungliga Poison-turnén 2005/2006.
Matt Tuck var tillbaka på scenen med sina Jackson RR5- och RR1T-gitarrer och Padge tog med sig Gibson Flying V på turné tillsammans med sina nuvarande ESP-signaturmodeller. Under showen växlade Tuck mellan de vita och svarta RR V-gitarrerna och Padge växlade mellan vita och svarta ESP-modeller och sin ursprungliga Gibson V.
Den stora skillnaden ligger i backlinen. Istället för att använda 5150-förstärkare live använder bandet profiler av dem i Neural DSP Quad Cortex. Både Matt och Padge kör ett par Quad Cortex, en huvud- och en reserv, med alla patch- och tonförändringar gjorda via midi som är synkad till klickspåret.
The Poison-gitarrljudet är väldigt enkelt att efterlikna eftersom all utrustning som krävs är lättillgänglig och till överkomliga priser. Till och med en del av utrustningen som bandet använde på den efterföljande turnén var prisvärd.
De viktigaste komponenterna du behöver för att få detta ljud på en budget är en bra dual humbucker-gitarr (extra poäng om den har aktiva mikrofoner), en förstärkare med hög förstärkning och en pedal i TS-stil. Du kan också lägga till lite chorus och delay för de modulerade rena tonerna.
Om du vill ha rätt visuell estetik på en budget skulle du missa mycket om du inte kollade in Jackson JS32T RR-modellerna. Detta är en offset Rhodes V-stil, precis som Matt Tucks RR5, och den finns i både vitt och svart.
ESP och LTD tillverkar inte längre Padge-modellerna, och priserna på begagnatmarknaden kryper uppåt mot 4 siffror. Men Jackson erbjuder JS32Y King V som ger dig en liknande känsla som Padges trofasta V.
Äkta 5150-förstärkardelar kan kosta mycket, men Peavey tillverkar nu 6505MH, som är en miniversion på 20 W av den klassiska förstärkaren med hög förstärkning. Den kostar runt £600 i Storbritannien och kommer att leverera alla de klassiska 5150-tonerna du behöver.
Alternativt kan du rikta din uppmärksamhet mot något i modellvärlden som har några förstärkarmodeller med hög förstärkning, såsom Line 6 Catalyst eller Positive Grid Spark.
En nödvändig pedal att kombinera med din 5150-stilförstärkare är en Ibanez Tubescreamer som fortfarande är ganska prisvärd överlag. Du kan också få ett urval av ännu mer prisvärda TS-stilkloner. Märket är inte viktigt här, du behöver bara något som förstärker och gör förstärkaren tätare.
[product=formula-b-4558-od]
Med samma Texas Instruments RC4558P-chip som finns i några av de tidigaste exemplen på TS808, låter 4558 OD helt otroligt och ger ett rikt, grusigt, krispigt ljud som kan skära igenom mixen.
[/product]
Alla andra effekter kom från en digital förstärkare, men vilken chorus- och delaypedal som helst kommer att ge dig ungefär samma resultat. Alternativt kan du utforska ett multi-FX-alternativ som NUX MG-400, vilket skulle ge dig flera effekter i en enda pedal.
[product=kink-guitar-pedals-smashed-kraken]
Smashed Kraken är en BBD (bucket-brigade delay) chorus baserad på Boss CE-2. Det fantastiska BBD-karaktäret är verkligen organiskt, fylligt och sött klingande, och Blend-kontrollen lägger till en extra nivå av mångsidighet, vilket gör att du kan blanda in lite av din ursprungliga signal.
[/product>
[product=nobels-del-mini-delay]
Nobels DEL-Mini är en 3-i-1 stereo delaypedal som erbjuder Tape-, Analogue- och Digitala lägen i ett kompakt format: den är perfekt för en pedalbräda som redan är sprucken i sömmarna! Välj mellan kristallklar mono eller rymlig stereoimaging, och true eller buffered trails bypass-lägen för att anpassa DEL-Mini till din setup. Använd dess tap-tempo-funktion för att ställa in dina repetitioner, och veta exakt hur den är inställd på en mörk scen med praktiska självlysande pekare.
[/product>
[product=metalcore-mayhem-jam-pack-volume-1]
Släpp lös dina tyngsta riff med Metalcore Mayhem: Jam Pack Volume 1 – en slagkraftig samling av professionellt inspelade backingtracks skapade för gitarrister som lever för breakdowns, chugs och svävande, melodiska leads. Detta nedladdningsbara digitala paket med fem metalcore-backingtracks är din ultimata kreativa språngbräda, sparar dig besväret med att programmera trummor och ger dig tid att komma på det där dödliga riffet!
[/product]
av Leigh Fuge 03 november 2026 10 min läsning
När John Frusciante återvände till sin roll i Red Hot Chili Peppers 1998 var han med och inledde en av de mest hyllade perioderna i bandets historia...
av Leigh Fuge 16 oktober 2026 5 min läsning
Gitarerna, förstärkarna och effekterna bakom Iron Maidens Somewhere in Time (1986) – från den specialbyggda Jackson superstraten till Gallien-Krueger 250ML.
av Leigh Fuge 17 september 2026 7 min läsning
Ta en djupdykning i Josh Hommes gitarrutiner och sound på Queens of the Stone Ages 2002-album, en riktig pocketraket till skiva, Songs for the Deaf.